Känn ditt barn av Maria Borda & Türkan Karaman

Känn ditt barn av Maria Borda & Türkan Karaman

Det var med spänning och en lågdos oro som jag började bläddra i Känn ditt barn, Lyhört föräldraskap för nyblivna familjer av Maria Borda & Türkan Karaman. Finns det någon mer laddad genre än denna? Under det förra århundradet så utsattes ju nyblivna föräldrar för den ena dåraktiga barnaboken efter den andra. Självutnämnda experter som (förvisso oftast i all klumpig välmening) kom att profitera på föräldrars vanmakt och oro. Femminutersmetoden. Få barnet att sova.

Att de flesta av dessa böcker aldrig överlever mer än den korta tidsålder de är skrivna i beror på en sak. Nämligen okunskap om barnets medfödda biologi.

Därför är rubriken ”Känn ditt barn” suverän. Hela boken genomsyras också av den satta tonen, att det är barnet som ska kännas in – inte föräldrarna som förtvivlat ska försöka ändra på sitt barns beteende med hjälp av påhittade metoder.

”Det finns inte många ljud i världen som har förmåga att väcka så starka känslor hos människor som bebisars gråt – allt från ömhet, omsorg och empati till stress och panik. Det är ett genomträngande, skärande ljud som är närmast omöjligt att inte låtsas om. Och det är precis så det ska vara. Bebisars gråt ska höras, och de ska få oss att vilja göra något för att stoppa den.”

Ur Kapitel 8 om Gråt och känslor

Det är läkande att läsa en bok som sätter barnets beteende i sitt sammanhang och gör det begripligt. Boken Känn ditt barn är fullproppad med sådana kunskaper och insikter om både det nyfödda och lite äldre barnet. Det är lätt att bli lyrisk.

Maria Borda bidrar med ett socialantropologiskt perspektiv och ger mig som läsare en inblick i olika kulturers sätt att ta hand om barn och hur föräldraskapet hela tiden har formats av olika idéströmningar. Det är spännande att få ett tillfälle att höja blicken från sitt eget hörn av tillvaron men framförallt så bildar det en mjuk, tillåtande väv att ta avstamp ifrån.

Jag älskar också att författarna låter föräldraskapet börja redan under graviditeten. I boken finns avsnitt om Doula som stöd och Avnavling. Den förändringsresa som det innebär att bli förälder får ta sin rättmätiga plats.

Men det som framförallt gensomsyrar boken och gör den SÅ BRA är författarnas gedigna kunskaper och insikter om barnets naturliga, biologiska och känslomässiga behov. Barnperspektivet bär hela tiden boken framåt. Ja det hjälper mig som förälder att förstå hur jag ska tolka det lilla barnets försök till kommunikation istället för att fastna i att se det som en form av manipulation.

Känn ditt barn är en föräldrabok som kommer få ett långt bokliv.

Min läsning av Kläda blodig skjorta: Svenskt barnafödande under 150 år

För att förstå vad som händer idag behöver vi blicka bakåt och förstå vad som hände då.

Genom att läsa Maja Larssons Kläda blodig skjorta: svenskt barnafödande under 150 år så går det att förstå en hel del. Maja Larsson har gjort ett imponerande stort och gediget jobb med att beskriva det svenska barnafödandets historia. Det är en fröjd att läsa. Med ett vackert och rikt språk drar hon en vindlande linje från 1870 och framåt.

”Barnmorskan är inte längre en självlärd gumma utan en utbildad yrkeskvinna med en väska full av verktyg. Telefon, telegraf och tåg snabbar på tiden det tar för en döende barnaföderska att få hjälp. Kvinnan, som under tidigare århundraden var i rörelse under förlossningen, läggs nu på rygg i sängen.”

Det stora skiftet och övergången till att föda barn på institution ägde rum mellan år 1905-1925. Med inspiration från industrialismen och fabrikernas löpande band så påbörjas här vår moderna separationskultur. De nyfödda barnen separeras från sina mödrar.

I boken beskrivs hur James Heyman som är läkare på Allmänna BB skriver i läkarnas tidning att arbetet på en eftervårdsavdelning måste vara ”organiserat för stordrift”: barnen måste badas samtidigt, äta samtidigt, få rena kläder samtidigt – och alla sjukhusens medarbetare har sin tydliga uppgift i stordriften. Det finns ingen lucka där mamman kan hjälpa till: ”hon går bara i vägen”.

Smutsen ska bort!

Man börjar ge kvinnor lavemang så att de inte ska bajsa på sig under krystvärkarna. Barnet ska ju inte riskera att behöva åka rakt ner i avföringen. Att barnet av immunologiska skäl faktiskt bör komma i kontakt med sin moders tarmflora är en kunskap som inte finns under tidigt 1900-tal.

År 1920 har Sverige 5,8 miljoner invånare och det föds 140 000 barn. Ungefär 20 % av dem föds på sjukhus och det är kvinnorna i storstäderna som drar upp den statstiken.

När den medicinska smärtlindringen introduceras påbörjas en ny era i barnafödandets historia.

Kris i förlossningsvården!

År 1944. Fyra- fem kvinnor som föder samtidigt i samma rum. Patienter som ligger i korridorer och tvättrum. Ordet kris är återkommande i boken även om innebörden av ordet byts ut i takt med tiden.

Osynliga trauman

I boken skildras hur födande kvinnor objektifieras och blir som ett stycke kött för personalen att hantera. Här från år 1957:

”Det var han och flera andra i rummet. Alla var så barska, oförstående och auktoritära, det fanns ingen hänsyn, ingen ansträngde sig för att jag skulle ha det bra. Barnmorskorna tryckte på magen och doktorn drog ut henne, jag hörde att hon skrek, men sedan försvann hon. Det tog henne till barnsjukhuset men det var ingen som sa det till mig, hon kunde lika gärna varit död. Eftersom de klippte i mig för att få ut henne sydde de både ut- och invändigt. Jag har fortfarande men av det, ändtarmen är lite slapp. Men man vänjer sig.”

Muntlig berättelse 2021

Här någonstans under läsningen börjar jag skruva på mig i soffan. Det är så lätt att förfäras över förlossningsvårdens auktoritära drag och det omänskligt barska handlag som många hade då – och som måste ha gett kvinnor men för livet. Men som barnmorska skäms jag och inser att vi knappast har gjort upp med vår historia. Kvinnor lider än idag av trauman och PTSD efter svåra upplevelser av sina födslar på sjukhus. Och till skillnad från vad många tror så handlar dessa trauman ofta om brist på respektfullt bemötande – inte om oväntade akuta medicinska tillstånd.

För parallellt med fantastiska landvinningar, framsteg och genombrott inom den moderna medicinen så har en experimentverkstad med tveksamma hittepårutiner hela tiden pågått samtidigt – i synnerhet inom förlossningsvården. Raka bort könshåret! Ge lavemang! Klipp på rutin i mellangården! Amma var fjärde timme! Pressa ut barnet med hjälp av armbågen!

Misogynin inom den alternativa födelsekulturen

Den engelska förlossningsläkaren Grantly Dick-Read har en teori: kvinnor föder i smärta för att den västerländska kulturen har lärt dem att det gör ont att föda barn. Han lanserar en metod som går ut på att de ska få utbildning i födelseprocessen, gymnasistera under graviditeten och lära sig att andas och att slappna av. År 1950 börjar Allmänna BB att ge förlossningskurser enligt Dick Reads metod under namnet Föda utan fruktan. Det blir starten på en våg av mödraförberedande kurser. Omdömet efter försöksperioden med Föda utan fruktan blir att metoden har fungerat: 36 av kvinnorna har ”lyckats” föda utan fruktan, 4 har ”misslyckats alldeles” och 10 har delvis ”lyckats”.

Kvinnorna som har gått kursen får själva skulden när de inte lyckas föda utan fruktan.

Michel Odent, en fransk obstetriker, ifrågasätter det mesta inom den moderna förlossningsvården. Han avfärdar även psykoprofylaxen och menar att det bara är ett alternativt sätt att inordna kvinnor i ett visst sätt att föda. För honom handlar förlossningskonst om kontakten mellan barnmorskan och kvinnan som föder.

Skiftet år 1970-1990

Det är hjärtskärande att läsa förordet till kapitlet i boken: Ebba Witt-Brattströms berättelse om det allra första mötet med sitt barn inne på Södersjukhuset i Stockholm. Här något förkortat:

”I min fantasi skulle barnet komma ut i lugn och fin miljö och genast läggas att pusta ut på min mage, där det kände sig hemma. Jag hade instruerat Ola att klippa navelsträngen först efter fem minuter, så att barnet gradvis kunde gå över till andas med lungorna. När vi föräldrar var redo att lämna ifrån oss vårt barn skulle det badas försiktigt i vältempererat vatten som det var vant vid från livmodern.

Men vips var navelsträngen avklippt, och innan jag hann protestera var barnet ute ur rummet och utsattes för den chock för livet med kallbad och känslolös intvålning som den franske läkaren Leboyer så uttryckligt varnat för. När han kom in igen, var han hårt lindad och iskall, dessutom i det närmaste blind eftersom man hade droppat något medel i ögonen på honom. Jag sökte förgäves min sons blick. Allt jag drömt om upplöstes i en känsla av gränslös maktlöshet. Här låg vi, mitt barn och jag, och de hade förstört vårt första, livsavgörande möte.”

Ebba Witt Brattström ur Å alla kära systrar

Men mot slutet av 1970-talet så svänger pendeln något och på 80-talet får omvårdnaden, stödet och omsorgen av den födande kvinnan ett uppsving. År 1988 öppnar Sahlgrenska Sveriges första ABC – klinik. ABC står för Alternative Birth Center. Året därpå öppnas ABC även på Södersjukhuset.

Barnafödandet i vår tid

Det är både med lite sorg och nyfikenhet som jag fortsätter läsa om barnafödandets historia ända till där min egen historia börjar. Jag som föder mitt första barn på Akademiska år 2004 kan pricka in mig själv på kartan. År 2011 examineras jag som barnmorska och och år 2014 börjar jag arbeta på Södra BB. Idag känner jag den kultur som har format vår förlossningsvård både inom och utanför. Att få hela tråden bakåt i historien är svindlande.

Det som slår mig när jag har läst färdigt boken är att så många av dåtidens problem fortfarande kvarstår. Barnmorskebrist i stora delar av landet. Bilförlossningar. Kris i förlossningsvården. Olika sätt att försöka bemöta nya generationer av barnafödande kvinnor och deras behov.

Maja Larsson har gjort ett viktigt arbete i att nedteckna barnafödandets historia. Kläda blodig skjorta är allmänbildning för alla oss som jobbar med födande. I höst anordnar Svenska barnmorskeförbundet tillsammans med SFOG en temadag under rubriken Varför skaver det i svensk förlossningsvård?

Läs Kläda blodig skjorta så får du mängder med ledtrådar till dagens problem.

De kommande 150 åren i det svenska barnafödandets historia

Vi är i vår kultur så vana vid att problematisera kvinnors kroppar snarare än de omständigheter, normer och attityder som omringar dem. Få reflekterar därför över den patologisering och mängden ohjälpsam medicinsk intervention som födande kvinnor har fallit offer för. Förlossningsvården bygger i själva verket på ett antagande, den att kvinnokroppen är en sämre fungerande, ja rentav farlig maskin som behöver medicinens hjälp för att kunna fungera. Det antagandet har motiverat den appropriering och medikalisering av barnafödandet som har skett under de senaste 150 åren.

Själv önskar jag att förlossningsvårdens själva fundament ändras till att utgå från kvinnan som föder istället för att utgå från den organisation som har fått till sin uppgift att stötta kvinnan som föder.

Frimodighet och födande

Asabea och Opokua Britton har skrivit en JÄTTEFIN bok om födande. Idag var det boksläpp för deras bok Föda. Om det är något jag verkligen älskar med de här systrarna så är det deras frimodighet.

För att skriva en riktigt juicy bok om födande och ändå lyckas balansera på den där gränsen mellan saklighet/ stringens å ena sidan och kvinnlig existensialism och sinnlighet å den andra. Det är ingen lätt uppgift! Men Asabea och Opokua lyckas. Ja de lyckas med konststycket att sammanfläta sina personliga erfarenheter med sina professionella så att det lyfter. I boken FÖDA får hela den födande människan plats.

Asabea Britton och jag på systrarnas boksläpp!

Boken Föda av Asabea och Opokua Britton

Boken genomsyras av deras goda kunskaper inom födandets fysiologi och hypnobirthing. De vrider om hela spelplanen ett varv så att fokus blir på den som ska föda barn istället för på vårdpersonalen som hjälper till. Latensfasen blir mognadsfasen. Och den ”aktiva fasen” blir den djupa fasen (för alla faser är väl aktiva sett ur den födande kvinnans perspektiv?) eftersom det bättre speglar hur just den delen av födseln brukar upplevas inifrån.

Det vardagliga får plats mitt i det högstämda. Recept på energibollar och smoothies. Yes, please. Och så får sexualiteten i födandet ett helt eget kapitel. Ja, det är juicy på helt rätt sätt: sådär så att det vidgar vyn och blir en ögonöppnare istället för att skrämma bort.

Helt enkelt en efterlängtad bok om att FÖDA.

Bokrecension: Bära barn av Ulrika Casselbrant

Boken om att Bära Barn av Ulrika Casselbrant är en bok för alla. Den handlar om det där vi gör så ofta så att vi knappt märker av det: vi bär våra barn.

Jo, vi tänker nog på bärandet när det sker med hjälp av olika bärdon eller sjalar. Det stilrena bärandet som sker med hjälp av snygg designsjal och som gör sig fint på bild, det lägger vi ofta märke till.

Ulrika Casselbrant är undersköterska på neonatalen, doula och bärabarncoach. I boken Bära Barn tar hon med sig läsaren på en resa genom bärandets historia. En där barnvagnar, babysitters och spjälsängar egentligen är rätt udda företeelser. Lägga ifrån sig barnet i en säng med spjälor? Skjuta det framför sig i vagn?

I förordet till boken skriver barnmorskan Paola Oras såhär:

Vi människor föds i ett omoget tillstånd där vi saknar förmåga att reglera många av kroppens system. Vi behöver exempelvis kroppskontakt för att hålla värmen, vi behöver beröring för att växa, hudkontakt för en hälsosam bakterieflora och vi lånar mammans immunförsvar genom bröstmjölken. En stor del av nervbanornas kopplingar sker under första levnadsåret och vårt nervsystem och hjärnor formas i samspel med andra. För en bebis upplevs trygghet genom de omedelbara kroppsliga förnimmelserna.

Det naturligt trygga för barnet är att bli vaggad, vyssjad och buren. Inte att bli lämnad ensam.

Förutom bärandets historia så ges i boken konkreta tips på olika typer av bärande. Bärteknik, säkerhet och hur man kan variera bärandet gås igenom. Jag fastnar särskilt för kapitlet om barns kommunikation och det som handlar om varför det kan vara klokt att bära.

Boken om att Bära Barn är full av vackra bilder som känns vardagliga och nära. Det är mycket behagligt komponerat – text och bild flyter ihop till en finstämd helhet.

Det här är något så ovanligt som en bärarbibel: ett populärvetenskapligt referensverk att gå tillbaka till, om och om igen. Boken är både välskriven och vackert formgiven. Framförallt genomsyras den av Ulrikas djupa kunskaper inom ämnet.

Plötsligt ser jag bärandet i ett annat ljus. Kånkandet på våra egna ungar är något som har format oss som människor. Ja det har på många sätt varit en förutsättning för vår överlevnad. Och det gör plötsligt det lilla spädbarnets beteende begripligt. Tänk vad många onödiga timmar barn har fått skrika för att vi lurats att tro på teorier om att barn inte ska få bli bortskämda på närhet, mat och tröst.

Det är ju i famnen allt det där trygga har funnits.

Tack Ulrika för en riktigt fin bok!

När förlossningen fortsätter att göra ont

Bokrecension: När förlossningen fortsätter att göra ont

När förlossningen fortsätter att göra ont: skadorna vi inte pratar om

Anne Lichtenstein är frilansjournalist och har skrivit boken När förlossningen fortsätter att göra ont: Skadorna vi inte pratar om. Hon drabbades själv av en svår förlossningsskada. I boken ställer hon sin egen historia bredvid flera andra kvinnors, de som också fick men för livet i samband med sina förlossningar. Det är nattsvart läsning.

Varje år föder drygt 100 000 kvinnor barn i Sverige och några procent av dem får en allvarligare form av bristning. Ändå är det bara en handfull läkare som har blivit experter på att diagnostisera och åtgärda de lite mer komplexa förlossningsskadorna. I boken återkommer två räddande änglar som de skadade kvinnorna ofta får kämpa för att komma i kontakt med: Eva Uustal och Gunilla Tegerstedt.

En allvarlig förlossningsskada som inte blir korrekt åtgärdad innebär ofta livslång funktionsnedsättning. Själv skickas jag ner i ett bråddjup som jag inte vet hur jag ska ta mig upp ifrån när jag läser vittnesmålen i boken. Det här är kvinnor som har blivit förminskade och inte tagits på allvar varken före, under eller efter förlossningen. Camilla ber om ett planerat kejsarsnitt men blir övertalad till en vaginal förlossning mot sin vilja. Förlossningen, som blir traumatisk, resulterar i en stor förlossningsskada:

”Det är en sak att få skador och sedan bli lagad, men när man lever med skadorna varje dag och det påverkar ens vardag, då är det fruktansvärt svårt, iallafall för mig. Jag blir påmind hela tiden. Hur länge ska jag orka leva med det här vet jag inte. Jag får anpassa mitt liv och det känns som om jag dagligen upplever det trauma jag hade på förlossningen, igen och igen. Ovanpå det traumat har jag en skada som jag troligtvis alltid kommer behöva leva med: att ständigt behöva ha en toalett i närheten, att aldrig känna av när jag måste bajsa och att vara rädd för att bajsa på mig offentligt. Jag vill kunna ha kontroll över min avföring. Det är alla kvinnors rätt att få korrekt hjälp för sina förlossningsskador.”

En gynekolog som möter en av de skadade kvinnorna efteråt säger: ”Hade du frågat mig innan skulle jag ha sagt att kvinnor som inte gör kejsarsnitt är dumma i huvudet.”

Det blir tydligt vem det är som har beslutsrätt över kvinnor när det kommer till förlossningssätt. Men skadorna och skammen får de stå med själva (om de inte har tur att träffa på en räddande ängel).

Alla vet att det är viktigt att försöka återställa en skadad hand eller fot korrekt – annars får man men för livet. Men under lång tid syddes skador efter förlossningen ihop som om det var en kavitet som skulle slutas, ungefär som när man syr ihop en ärtpåse. Ytterst liten hänsyn togs till att muskler behövde fästas i varann och det var få som verkligen hade koll på anatomin. Några generationer kvinnor har därför blivit lagade som ärtpåsar efter sina förlossningar. I längden innebär det ofta en försvagning av hela bäckenbotten med risk för framfall av olika strukturer, inkontinens, svårigheter med samliv osv osv. Idag är kunskapen bättre, men det finns fortfarande en eftersläpning med många kunskapsluckor som behöver fyllas i.

Ann Lichtenstein har gjort ett stort och viktigt jobb i att lyfta de här kvinnornas berättelser. Alla vi som arbetar med gravida och födande måste lyssna, läsa och lära oss. Jag rekommenderar därför den här boken till alla inom professionen som på något sätt kommer i kontakt med kvinnor som kan vara drabbade.

Jag är också glad att Ann lyfter projektet Min barnmorska i boken och på så sätt pekar på en alternativ vårdform. För det är uppenbart att det behövs ett omtag inom förlossningsvården. Det räcker inte med att peppa kvinnor att tro på sig själva och sin förmåga i födandet om vi inte samtidigt ger dem en karta över hur förlossningsvården faktiskt fungerar – och sedan möter upp med förträffligt trygg och god vård. Kvinnor behöver erbjudas trygga vaginala födslar. Förlossningar som även är säkra emotionellt och för deras bäckenbotten. De kvinnor som ändå drabbas av en skada ska kunna vara säkra på att allt gjordes för att förhindra den – och kunna lita på att förlossningsskadan åtgärdas på ett korrekt sätt.

Tack Anne för en viktig bok.

Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage

Boktips: Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage av Rachel Reed

Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage of Rachel Reed
Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage av Rachel Reed

Alltså, den här boken. Wow. WOW. Jag är så imponerad. Det är nog den bästa bok jag har läst i genren. Och jag har läst ganska många böcker om födande. Barnmorskan Rachel Reed lyckas med så många saker här. Själv vet jag hur svårt det är att både skriva en bok (om födande) – att på ett lättillängligt sätt försöka nå fram med ett budskap inom ett ämne som äger en sån komplexitet. Rachel Reed lyckas kasta spjutet riktigt långt.

Budskapet är att vi måste förstå födandet på ett annat sätt än vi gör idag. För var har vi egentligen hamnat?

”The modern approach to birth is so focused on delivering the baby that it has lost sight of the mother. The result is what we best can describe a ”right old mess”. Women are stepping into motherhood broken, their confidence undermined, relying on external voices rather than their own wisdom. Midwives are floundering in their attempt to meet the needs of women alongside the needs of the institutions in which they work. Doulas and childbirth educators find themselves desperatly trying to arm women with information and a sense of empowerment to protect them from a system that works to disarm them.”

Naturligtvis är Rachel medveten om att medicinsk intervention – när den behövs – räddar liv. Men onödiga ingrepp skadar ofta mer än de hjälper. Alla de mängder av åtgärder som görs för att minimera risk riskerar att omkullkasta kvinnans eget självförtroende och kompetens i barnafödandet totalt. Det fysiologiska födandet är de facto utrotningshotat. Att det i sig innebär risker är något vi har förbisett.

För om vi tappar kunskapen om den variation som finns i det ostörda, fysiologiska födandet så blir det ju enda soppa av allt till slut. Det blir omöjligt att skilja ut en normal variation mot en komplikation. Vi hanterar då det fysiologiska födandet som om det vore komplicerat och ibland hanteras det medicinska födandet som om det vore okomplicerat. Rachel menar att det är helt nödvändigt att förstå sig på vårt ”blueprint” i födandet. Och den kunskapen är svår att få fatt på inom sjukhusets väggar eftersom födandet där sker i en medicinsk kontext. En kontext som i sig påverkar födandet långt mer än vi vill tro.

Vi behöver börja förstå födandet mer som en övergångsrit från ett tillstånd till ett annat. En starkt transformativ, omvandlande process som förändrar kvinnans liv i grunden. Genom större kunskap och respekt för denna ”övergång” från ett tillstånd till ett annat så kan vi hjälpa kvinnor – oavsett hur eller var de föder. Rachel erbjuder ett teoretiskt ramverk och beskriver de fem olika ”tillstånden” som födandet består av. Nämligen:

Preparation, Separation, Liminality, Emergence och Integration

På svenska blir övergångsriterna:

  • Förberedelse
  • Separation
  • Övergångsperiod/ Tröskel
  • Framväxt/ Framfödande
  • Integration

Under förberedelsefasen handlar det om att odla sin självtillit.

”Preparing for childbirth as a rite of passage involves a woman cultivating self-trust so that she can connect with her instinct during birth. Self-trust is distinct from ”trusting birth” or ”trusting nature”. Indeed nature and birth can become pathological or complicated. Instead, self-trust is about a woman trusting her body will most likely follow the evolutionary blueprint, and that her instincts will tell her what she needs and whether she needs help.

The most important knowledge a woman can gather in preparation for birth is self-knowledge – knowledge about what her body and mind need to feel safe enough to trust her instinct and intution.”

Alla som jobbar med att stötta gravida under denna process behöver lyfta fram att hon är experten på sitt eget födande. Det är inte vårdgivarens roll att försöka ”rädda” kvinnan från de egna besluten. Vårdgivarens roll är istället att berätta om olika möjligheter, informera och framförallt att stötta! Rachel menar att det också är viktigt att som vårdgivare dela med sig av ”kartan”om hur systemet fungerar. Kvinnor behöver få reda på sin lagliga rätt att tacka ja eller nej till interventioner. Vidare, om en kvinna önskar en ostörd fysiologisk födsel på ett stort sjukhus så behöver hon få reda på att chansen till det inte är så stor rent statistiskt. Vi behöver alltså vara ärliga med hur verkligheten ser ut snarare än att slå blå dunster i ögonen på kvinnor. Först då går det att göra på riktigt informerade val.

Separation

Det här är hennes sätt att beskriva det som vi kallar latensfasen. Den fas som i vår kultur har ramlat mellan precis alla stolar och som inte riktigt anses värdig ett omhändertagande. Själva syftet med separationen är kvinnan ska kunna skapa sig ett ”näste”, en trygg plats där hon kan få föda ostört. Kvinnan behöver separera sig från sin vardag och sina måsten, kanske ordna med barnvakt och skapa ro runt sig. Ungefär som när katten gömmer sig på ett tryggt och avskilt ställe för att föda fram sina kattungar. Vårt blueprint är att söka upp vår trygga plats innan födandet tippar över och blir mer intensivt.

Det sorgliga är att det är helt naturligt för kvinnor i vår kultur att söka sig till sjukhuset under separationsfasen. Vi har ju blivit lärda att det är vårt trygga ”birth space”! Budskapet om att hemmet är den tryggaste platsen under latensfasen – att vi behöver skyddas från onödiga interventioner på sjukhuset – blir ett väldigt motstridigt budskap. Eftersom vi samtidigt är upplärda att hemmet är livsfarligt under nästa fas av förlossningen. Såklart vill de flesta bege sig till sjukhuset under tidig förlossning. Men en del kvinnor i tidig förlossning blir hemskickade med sovdoser både en och två gånger och får på så sätt inte tillträde till sitt ”birth-space”. Rachel menar att det bryter ner kvinnors självförtroende.

” Ironically, blocking woman’s access to their safe birthing space is counterproductive in labour phyiology. Gatekeeping works against the physiological urge to settle into a safe birth space before established labour. Many women journey back and forth from hospital being told they are not in labour for hours. Each time disrupts their ability to let go and get into established labour.

Often, by the time a woman manages to release the external world and move into the liminal phase of labour, she is exhausted, has lost her self-trust and is asking for medical intervention. At the same time, women can end up birthing in the hospital car park or at home because they are in established labour but do not have the credentials to access their birth space.”

Övergångsperiod/ Tröskelfas

Liminality. Det här det som vi brukar kalla det ”aktiva öppningsskedet”. Det är en tröskel mellan två tillstånd, mellan att vara gravid och att inte vara det längre. Under det här tillståndet så stänger kvinnan ner sitt neocortex och det limbiska systemet tar över, den primitiva hjärnan får företräde framför den rationella, tänkande hjärnan. Vi blir de djur vi är. Man kan märka det på kvinnan som att hon stänger av yttervärlden och går in i sin egen bubbla. I den här fasen blir den födande särskilt sårbar och mottaglig. Hon ”öppnar upp ” både emotionellt och fysiskt. Den som i vanliga fall brukar vara blyg tappar sitt filter och klär av sig behå och trosor framför okända människor. Primala ljud och stönanden är vanligt.

Här behöver barnmorskan skapa en atmosfär av trygghet, lugn och ro. En massa okända människor på rummet i onödan är ett absolut no, no.

”To support liminality, care provides tend the threshold between the external world and the woman’s inner world. The birth room is a sacred space, and the environment created during separation must be carefully maintained. Care providers need to keep the room private and safe and prevent any unnecessary people from coming and going. This can be difficult in a hospital setting.”

Det är viktigt att inte stimulera kvinnans neocortex i onödan under denna fas. Hon ska få fortsätta vara i sin bubbla. Vid fysiologiska okomplicerade födslar ska vaginala undersökningar reduceras till ett absolut minimum eftersom de inte har visat sig förbättra utfallen – snarare stör de hela processen. Avlyssning av fosterljud ska också reduceras och göras följsamt på kvinnans villkor. Barnmorskan kan smyga fram där kvinnan befinner sig och lyssna med doppler.

Framfödandet

Under krystfasen så kommer kvinnan ”tillbaka lite” från sin bubbla med hjälp av adrenalin. Kanske öppnar hon plötsligt ögonen och söker stöd hos andra i rummet. En blodfyllnad sker i vagina när barnet pressar mot de strukturer som omger klitoris. Den blodfyllnaden hjälper till att skydda vävnaden under framfödandet. Om kvinnan är närvarande så kommer hon instinktivt att ändra ställningar och pröva sig fram till det som känns bäst. Kvinnan måste få en chans att röra sig fritt och att spontant hitta en ställning att krysta i.

På sjukhus är det vanligt att kvinnan ombeds krysta i en halvsittande ställning så att personalen kan få en god överblick över perineum. Men den ställningen i sig ökar risken för en bristning. Under en fysiologisk okomplicerad födsel kan alla yttre ingrepp för att skydda perineum göra mer skada än nytta.

”Two main factors reduce the chance of perineal tearing: first, the slow birth of the baby trough the vagina, allowing time for the tissues to stretch, and second, the capacity for stretch and ”give” in the perineal tissues. Women’s instinctive birthing behaviours address both factors.

In nonphysiological births, such as with induction or an epidural, these bundle interventions may be useful. However, applying the bundles to physiological birth, where the recommended interventions interfere with women’s instinctive behaviour, can cause harm.”

Rachel är väldigt tydlig med att klipp i mellangården, episiotomier, INTE skyddar kvinnor eller deras perineum. Klipp gör mer ont under läkningsperioden och läker heller inte lika lätt som spontana bristningar. Nerver som går till klitoris klipps av och det kan leda till nedsatt sexuell funktion flera år efteråt: både kåthet, våthet och förmåga till orgasm.

Integration

Det här är en fas som kan pågå resten av kvinnans liv. Att integrera förlossningsupplevelsen och dra olika lärdomar av den är en process som kommer pågå – bölja fram och tillbaka – under en livstid. Men den allra första stunden av integration är de första timmarna efter barnets födelse då mor och barn börjar bekanta sig med varandra. Det är en stund av förtrollning när mor och barn knyter an. Eftersom människobarn är så otroligt sårbara och beroende av sina föräldrar under lång tid är det nödvändigt att starka känslomässiga band skapas. För vissa mödrar är förtrollningen och kärleken inte lika omedelbar medan känslan av att vilja beskydda ofta är stark.

Det är meningen att vi ska kliva in i moderskapet med en känsla av kraft, stolthet och oövervinnerlighet. Det är vårt nedärvda ”blueprint”.

”Stepping into motherhood feeling strong, capable and joyful is our ancestral blueprint, and instinctive mother-baby interactions further reinforce a woman’s confidence and capacity to mother. The process of integration continues in the postnatal period as the new mother continues to incorporate her birth experience into her sense of self.”

Kvinnor ska inte bära skulden

Vid sidan av den ökade medikaliseringen av förlossningsvården så har en alternativ rörelse vuxit fram som en motpol. Rachel menar att det är viktigt att inte skapa en onödig polariseringen mellan dessa ytterligheter – där vissa födslar blir sedda som bättre än andra födslar. Det ”naturliga” födandet är inte det bästa för alla kvinnor. Medicinsk intervention kan vara absolut nödvändig under en förlossning och kvinnor som behöver dem ska aldrig behöva känna skuld för det. Det ganska stora antalet kvinnor som får vara med om onödig medicinsk intervention ska inte heller känna skuld. Det är inte deras fel! Vi måste istället förstå oss på de bakomliggande strukturerna och kulturen som utövar ett så starkt inflytande på födande kvinnor.

Ibland hörs röster att kvinnor idag är ”tjockare, mer sjuka, äldra, mindre smärttåliga ” och så vidare – men kvinnor har inte förändrats så dramatiskt under modern tid att födandet har blivit dramatiskt svårare för oss än det var för våra förfäder. Däremot har alla kriterier för vad som anses vara patologiskt istället för normalt ökat dramatiskt. Många fler kvinnor faller idag utanför ramarna för det ”friska och normala”.

Rachel Reed menar att hemligheten är att se varje kvinna som den alldeles unika individ hon är. Det är inte upp till oss att döma en kvinna för val hon gör utan tvärtom – att respektfullt stötta henne på hennes egen väg genom födandet.

Boken ”Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage” är briljant. Jag rekommenderar den till alla som vill få en större förståelse för födandet som fenomen: vårt ”blueprint” i födandet och för vår förlossningskultur idag.

Du kan köpa boken här: Reclaiming Childbirth as a Rite of Passage

Här är en länk till Rachel Reeds blogg: midwifethinking.com

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER

Slutbantat, förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut

Övervikt, fetma och graviditet? Om boken Slutbantat av Erik Hemmingsson

Slutbantat

Jag har läst boken Slutbantat av Erik Hemmingsson och är faktiskt helt såld. Vilken bra och välbehövlig bok. Övervikt och fetma är något som ofta diskuteras i samband med graviditet eftersom förekomsten ökar stadigt. Och det är något som innebär ökade risker för både mor och barn. Graviditeten i sig är också ofta en inkörsport till övervikt.

De flesta överviktiga är smärtsamt medvetna om den ökade risk för vissa komplikationer som vikten i sig kan innebära. Men hur enkelt är det att göra något åt övervikten? Är det verkligen bara att banta? Fungerar vanliga kost och motionsråd? Att vara överviktig är ofta kopplat till ett helt kluster av skam/ skuld och känslor av misslyckande. Det finns ett stort socialt stigma kopplat till att vara tjock. Samtidigt har vi under flera årtionden också fått det extremt förenklade budskapet om att det enkelt går att banta bort övervikt – att det mest handlar om karaktär. Det har varit ett stort fokus på kalorier in och ut. Ät mindre och motionera mer. Om du misslyckas är felet ditt.

”Du har säkert fått höra in absurdum att övervikt är ett personligt misslyckande som bottnar i en svag karaktär, och att det bara är att banta bort den. Men det är en stor villfarelse. Det finns starka krafter som styr vikten, där majoriteten är sådana som du inte själv kan påverka, som gör att vissa väger mer än andra, och som sätter krokben för den som vill väga mindre på sikt.”

Erik Hemmingson, Slutbantat

Det är inte din karaktär

Det första överviktsforskaren Erik slår fast i sin bok är att traditionell banting inte fungerar – iallafall inte på lång sikt. Varför? Jo för att kroppen är smart och har formidabla försvar mot en lägre vikt. Den som släpper det överdrivna fokuset på vikten och istället inför förändringar i sin livsstil för sin egen hälsas och sitt välmåendes skull har större chans att lyckas. Alltså, istället för att straffa kroppen med kalorifokuserad bantning så kan du skaffa dig ett mer positivt utgångsläge. Istället för att stirra sig blind på sina valkar så behöver vi förstå vad som orsakade övervikten – varför kroppen såg ett ”behov” av att lagra extra vikt.

Det är här någonstans som boken blir riktigt intressant. Själv har jag gått upp i snitt 3 kilo för varje graviditet. Några extra gravidkilon är vanligt. Med fem barn så blir det 15 kilo. Jag har också med hjälp av olika dieter gått ner alla kilon i vikt, MEN, så småningom har de kommit smygande tillbaka. Allihop. Det är därför befriande att läsa vilka mekanismer som kan ha legat bakom allt detta. Erik Hemmingsson djupdyker i orsakerna till övervikt och tar hänsyn till hela människan. Det är fint att läsa en forskare som frankt beskriver hur kropp och känslor samspelar. Att till exempel stress och emotionella faktorer kan vara betydelsefulla för kroppens uppreglering av vikten. Han nämner också naturens egen mirakelmedicin: bröstmjölk. Amning ger en tydligt minskad risk för övervikt i vuxen ålder (20-30% minskad risk jämfört med barn som inte ammas).

Bägaren som rinner över

Bägaren

En tydlig bild som Erik delar med sig av är den om bägaren. Övervikten är bägaren som rinner över. Många gör misstaget att bara fokusera på den sista lilla droppen som fick allt att spilla över när det istället handlar om att se vad som fyllde bägaren i första taget.

Jag skulle säga att det här är något så ovanligt som en stärkande bok för alla som lider av sin övervikt. Erik tar effektivt hål på alla bölder av skuld, skam och misslyckande som många överviktiga tvingas bära runt på – utöver den extra vikten. För att inte tala om den skadliga viktmobbingen som finns i hela samhället. Jag rekommenderar boken särskilt till dig som på olika sätt ”kämpar” med övervikt. Kanske är du gravid och känner skam i ditt möte med vården? Eller så har du nyss varit gravid och bär på skuldkänslor över gravidkilon som inte alls ”rinner av” dig? Läs boken Slutbantat.

Spiritual Midwifery

Därför ska du läsa Ina May Gaskins böcker

När man läser mina texter så kanske det är lätt att tro att Ina May Gaskin har varit en stor inspiration i mitt liv under lång tid. Men det stämmer inte. Jag kom i kontakt med Ina May Gaskin och hennes arbete när jag vidareutbildade mig till doula några år in i min barnmorskekarriär. Således var jag inte riktigt med på tåget när hon besökte Sverige år 2014.

Men idag är hon både en stor tröst och inspiration. Ina May Gaskin är den enskilda person som har gjort mest för diskursen midwifery och som under hela sitt verksamma liv har kämpat för det som borde vara en självklar mänsklig rättighet men som i själva verket är en krympande bristvara: kvinnocentrerad förlossningsvård. Jag önskar verkligen att varje aspirerande barnmorska, förlossningsläkare eller doula läser hennes böcker.

Den som i förbifarten avfärdar Ina May som en tokig hippie måste förstå i vilken kontext hennes gärning har vuxit fram. Förlossningsvåld och övergrepp var en självklar del av den institutionaliserade förlossningsvården i USA under mitten av 1900-talet. Under en period så förlöstes 65-70 % av barnen med tång. De födande kvinnorna bands fast med läderremmar, ett klipp lades i mellangården och barnen drogs sedan rutinmässigt ut med tång. Under ”the twilight sleep era” så var partners inte välkomna inne på förlossningsrummen. Kvinnorna lämnades ensamma med morfin och glömskedrogen scopolamine i kroppen. Det ansågs klokast att binda fast de drogpåverkade kvinnorna. Citat ur boken Birth Matters:

”With leather cuffs strapped around my wrists and legs, I was left alone for nearly eight hours until the actual delivery.”

”I was strapped on the delivery table. My doctor had not arrived and the nurses held my legs together. I was helpless and at their mercy. They held my baby back until the doctor came into the room.”

Hippiekaravanen som rullade ut från San Fransisco

Flera i Ina May och Stephen Gaskins karavan som rullade från San Fransisco i slutet av 60-talet hade en eller flera sådana förlossningsupplevelser med sig i bagaget. De önskade sig ett annat, mer värdig sätt att välkomna sina barn på. Dessutom: förlossningsvård kostade pengar, karavanen befann sig ”på väg” och ganska snart började karavanbebisarna se dagens ljus. En grupp av kvinnorna tog därför på sig som sin uppgift att lära sig midwifery-skills. Ina May var en av dem. Och ja, resten är historia. Omedvetet och av en slump hade de i sitt hippie-community skapat de perfekta förutsättningarna för fysiologiska födslar. På köpet fick de själva födas som barnmorskor.

Det är just det som är så unikt och autentiskt med Ina May och hennes ord. För det här var innan ironin: innan man kunde twista verkligheten till att passa i ett hippt instagramformat. Året var 1971 när karavanen gjorde halt och ”The Farm” bildades i Tennesse.

Spiritual Midwifery

Spiritual midwifery

Spiritual Midwifery är Ina Mays första bok som kom ut år 1975. Den andas entusiasm, nybyggar och upptäckarglädje och är full av långhåriga hippies. Den tar sig an barnmorskeriet från ett väldigt spirituellt och andligt håll. Men den är också full av essentiella barnmorskekunskaper. Spiritual Midwifery kan läsas som ett enastående tidsdokument.

Ina May’s Guide to Childbirth

Det är en mer mogen röst som talar i ”Ina May’s Guide to Childbirth”. I förordet berättar hon om den förlossningskultur som de under tre årtionden har skapat på ”The Farm”. Deras statistik är nästan svår att tro på:

Our cesarian rate up to the year 2000 was 1,4 %. Our forceps or vacuum-extraction rate was 0,05 %. The U.S national cesarian rate for 2001 was 31,1 percent, and the instrumental delivery rate was about 10 percent.

Första halvan av boken består av kvinnors egna positiva förlossningsberättelser. Den andra halvan av boken tar upp allt det väsentliga som moderna böcker inom obstetrik och barnmorskeri ofta saknar, bland annat om hur kropp och känslor samspelar under en förlossning. Det som jag själv kallar för ”Födandets dynamik” kallar Ina May för ”The sphincter law”. Det handlar om den inverkan själva kontexten har på ett födelseförlopp – att trygghet och lugn öppnar upp. Det är en kunskap som idag är svår att få fatt på om man är barnmorska eller läkare:

”Because physioloy is far more constant than is human culture, these phenomena take place every day, but few doctors, novise midwives, or nurses recognize what is happening. Medical textbooks no longer reflect this still valid knowledge, so when dilation is stalled or reversed, the woman is usually told she has ”uterine dysfunction”, ”inadequate contractions”, or a mysterious condition called ”failure to progress”.”

Det här kanske är Ina Mays mest lättillgängliga bok. Jag rekommenderar den till dig som ska föda och som önskar fördjupning. Ina May belyser här viktiga delar av födandet som vi inte så ofta pratar om.

Birth Matters, A midwifes manifesta

Birth Matters

Birth Matters är Ina May’s senaste bok, den kom ut år 2011. Till skillnad från Spiritual Midwifery som är så full av entusiasm så andas den här boken en sorg över den ignorans och de rädslor som på många sätt fortsätter att förgifta USA:s (och många andra länders) förlossningskulturer. Jag önskar verkligen att ALLA barnmorskor och förlossningsläkare tar sig tid att läsa den här boken. För den är viktig.

Det har blivit svårt, alltför svårt för många barnmorskor och läkare att få kunskap om födslar utan ingrepp och interventioner. De födslar där de endogena – kroppsegna – nivåerna av oxytocin och endorfiner är höga. Att få vara en del av sådana födslar blir ofta en dealbreaker och stor källa till kunskap.

Boken är också en tröst för alla som kämpar för att se fler kvinnocentrerade alternativ inom förlossningsvården. För det finns så starka krafter världen över som inte vill se kvinnocentrerad förlossningsvård – det mönstret går igen överallt.

”A society that places a low value on it’s mothers and the process of of birth will suffer an array of negative repercussions for doing so. Good beginnings make a positive difference in the world, so it is worth our while to provide the best possible care for mother and babies throughout this extraordinarily influental part of life.”

Och missa för Guds skull inte Keri’s Birth Story som finns med i slutet av boken!

Boken Gravdistyrka

Bokrecension: Gravidstyrka

Boken Gravdistyrka

Titeln på boken Gravidstyrka tilltalar mig mycket. Det är befriande att få lyfta på locket till den kraft och styrka som gravida kvinnor besitter! Det finns ju som bekant en hel del regler och förbud som omgärdar just den här gruppen. Är det farligt att jogga under graviditeten? Och efteråt: Hur blir jag av med gravidmagen snabbt? Kan man styrketräna sig svettig när man är gravid? Javisst kan man det menar författarna Karin Bülow Orrje och Courtney Landin.

Idén till boken Gravidstyrka föddes när Karin började träna ihop med Courtney inför sin andra sons förlossning. I stort sett allt gick fel när hon skulle föda sin förste son – förlossningen slutade med ett akut kejsarsnitt och föräldraskapet började i en uppförsbacke. Men så bara tre månader efter kejsarsnittet blev hon gravid igen! Det väckte rädslor men också en revanschlusta. Karin ville träna sig stark både för att orka med graviditeten mentalt och fysiskt, men också för att samla kraft inför förlossningen. I botten fanns en stark önskan om att få föda sitt andra barn vaginalt. Det visade sig mycket riktigt att träningen blev precis den livlina som hon tänkt sig.

Efter den rafflande inledningen går författarna metodiskt igenom grunderna i gravidträningen, do’s and don’ts och bjuder på fem inspirerande träningspass för gravida. Här finns träningsråd för alla delar av graviditeten och även tips på träning som går bra att göra efter förlossningen. Träningsbilderna i boken är tagna när Karin själv var i gravidvecka 38. Det imponerar inte så lite på mig. Ja, det får mig att tänka på min femte graviditet när jag mot slutet vaggade runt som en säck potatis. Styrketräning fanns inte på min karta då.

Nyss hade jag en diskussion med en bekant till mig som är läkare. Hon har sammanställt data på gravida kvinnors träning och kommit till slutsatsen att styrketräning är den absolut bästa träningen för bra blodsockerreglering under graviditeten. All träning är bra men styrketräning mobiliserar glukostransportörer mest. Så de som ligger i riskzonen för graviditetsdiabetes bör absolut köra på styrketräning, menar hon. Även vid svår foglossning och andra krämpor så brukar det gå att hitta några övningar som funkar. Och om det är svårt att träna underkropp så går det ofta bra att träna bara överkropp.

Det som jag gillar mest med boken Gravidstyrka är att den inte handlar om någon quick fix utan att den grundligt tar sig an alla aspekter av gravidträningen. Hur kropp och själ hänger ihop. Att det kanske framförallt handlar om att träna styrka för att må bra inuti. Just den approachen är sympatisk eftersom den är så inkluderande.

Ingen del av graviditeten lämnas utanför och det är fint när Courtney också delar sina tankar om träning inför att föda:

”När jag själv var gravid så fastnade jag för ”hypnobirthing” när jag börade fundera över själva födandet. Metoden går ut på att använda positiva tankar och djup avslappning för att förbereda kroppen och knoppen inför födsel. Metoden knöt an till hur jag som elitidrottare hade förberett mig inför stora mästerskap – med hjälp av visualisering, positivt tänkande, rätt förberedelse och att lita på att kroppen vet vad den ska göra. Det fungerade verkligen för mig.”

Själv tycker jag att boken Gravidstyrka är både fint komponerad och välskriven. Alla har inte råd med sin egen PT. Och just nu är det många som drar sig för att gå till gymmet. Därför jag kan verkligen rekommendera boken dig som vill bli inspirerad till mer Gravidstyrka – som vill ha konkreta förslag på olika styrkeövningar att göra hemma, både under och efter graviditeten.

Föda barn med stöd

Snart är boken Föda barn med stöd här!

Föda barn med stöd
Foto: Anna Tärnhuvud

Jag kan inte titta mig mätt på det här omslaget. Tycker det är så fint! Jag hade nog inte riktigt förstått det där med vad som gör att något blir en bok. Alltså magin som kommer till på slutet när allt knyts ihop och helheten blir större än delarna. Nu förstår jag.

Min ambition har hela tiden varit att försöka formulera budskapet om födandets komplexitet och den delikata uppgiften att ge stöd genom den processen. Visa på hur man genom det subtila kan åstadkomma något genialt – nämligen stärka kvinnans egen förmåga i födandet. Men hur får man till ett bra omslag som sammanfattar det jag vill förmedla? När Cecilia visade mig de vackra foton som hon hade från sin födsel så visste jag. För det finns något så vardagligt och självklart med den här bilden. Samtidigt som den strålar av sublim skönhet. Ett bra bokomslag lyfter bokens innehåll. Det tycker jag verkligen att detta omslag gör! Cecilia är också en av medförfattarna i boken och därför känns det extra fint att just hon pryder omslaget. Helena Maass som var en av barnmorskorna på födseln hörs också i boken. Tillsammans har vi gjort något som jag känner mig väldigt stolt över. Jag hoppas att boken ska hamna i knät på alla som önskar få veta mer om det både vardagliga och sublima i födandet.

Igår postade jag manusbunten till min redaktör med de sista korrfelen som ska rättas till. Så nu ligger inte manuset på mitt bord längre! Det är faktiskt helt otroligt. Snart går det till tryckeriet och sen – sen släpps den. Släppdatum kommer vi meddela under veckan som kommer. Och så fort den släpps kommer jag lägga upp en länk här på min sida för dig som vill att boken ska bli din!

Jag planerar givetvis att ha releasefest. Men den behöver vara Coronaanpassad. Eftersom enbart min egen familj består av sju personer så tänker jag nog satsa på två fester. Att få fira denna milstolpe känns viktigt. I fredags fick jag frågan vad jag ska göra nu när boken är klar. Bra fråga. Men jag lovar att jag har fullt med planer som jag bara väntar på att få sätta i verket.